Lucka 21: Annettes gröna jultankar -gästblogg

Dags för en ny gästbloggare. Vartannat år öppnas ett stort antal privata trädgårdar upp för allmänheten en söndag under namnet "Tusen Trädgårdar". Mamma och jag besökte några trädgårdar här i Falkenberg och den sista var helt klart den som inspirerade mest. Så full av spännande rum och överraskningar. Den visade sig dessutom tillhöra min brors kompis och hans trädgårdsfrälsta fru Annette. Jag är jätteglad att Annette tackat ja till att gästblogga för allt hon gör blir vackert och är samtidigt i en helt annan stil än min. Så läs, titta och njut!

Tittut! Bakom dagens lucka i Karolinas kalender döljer sig mina ord. Eller kanske rättare sagt mina tankar, Mina Gröna Tankar. För det ärju så jag kallat min blogg där jag luftat och dokumenterat min gröna passion i flera år. Den bloggen ligger förövrigt och gosar till sig och väntar på bättre tider sedan länge nu. Man får prioritera sitt hitte-på här i livet. Men gå gärna in och läs. Gröna tankar blir aldrig för gamla! www.minagronatankar.blogspot.se

Vem är då denna lagom kvinna i sina bästa år som tänker grönt? Jo, rätt å slätt en skånsk trädgårdsnörd från Båstad som en gång hamnade i Falkenberg på kärlekens vägar.

Men nu är det då Karolinas gästbloggare jag är inbjuden till att vara och jag blev ombedd att skriva något käckt kring dekorationer, pyssel och pynt med fokus på det som naturen ger. Och det passar väl attans bra eftersom jag gillar att pimpa runt i min trädgård och ställa till med scener…. Små och stora sådana där jag pyntar med vad natur och tillfälle ger mej. Mitt pysslande går efter devisen enkelt och naturligt blandat med skrot och tokerier. Självklar genre eller hur? Och för att citera en viss barfotatrampande man så bor ju det vackra i det enkla.

Visst är det mest vår och sommar som lockar fram kreativitet och pyntelust i mej men med stigande ålder (nåväl, allt är oerhört relativt har jag hörts säga…) har jag upptäckt att höst, vinter och jul är ju tiden då man som mest behöver förstärka må-bra-känslan ochge ögonen lust och lyst att vila på.

Här har en kludd mossa fått ta plats i en silversprayad ram med

hönsnät. Enkelt vackert så att man blir tårögd….

Ute i trädgården står en julröd bänk och lyser upp tillvaron i

det vintergrå. Här serveras det äpple till fåglarna och andra hugade

hungriga vänner

När blåregnet, Wisteria sinensis, beskärs brukar de långa

ringlande slanorna få bli stommen till någon enkel krans. Här får den

välkomna vid entren på en avdankad del från Smögen bryggan….

”Lycklig och ensam jag här får vara, slipper närgångna

frågor besvara”. Så stod det på en skylt i min pappas verkstad i

barndomens källare. Som liten begrep jag nog inte riktigt innebörden

men nu….ojojoj! I mitt växthus njuter jag. Ljus tänds, vin dricks (för

känsliga läsare kan jag meddela att det inte är alltid som jag tänder

ljusen….hmpfh….jag menar dricker vin!!) och fingrarna sätter liksom

nästan av sig själv igång och pyntar ihop något som man blir lycklig

av. Här har fröställningar av skogsaster, Aster divaricatus, och

sommarrudbeckia, Rudbeckia hirta, fått hamna i mossan tilsammans med

bär från järneken och eucalyptusblad.

Kul jul på er och kom gärna in på min instagram och följ mej med starka kramar, hjärtan och skoj kommentarer! I den delen av världen heter jag Annette Lindberg. Nu stänger jag luckan och tackar för mig.

Lucka 2: Årets fluga

Inredningstidningar och julmagasin flödar över av dem i år. Minigranarna. Pyttesmå plantor som pryder sin plats både inne och ute. Mitt hem har de prytt i många år redan. Första gången jag såg det var första gången jag besökte Lilla Böslids julmarknad. De hade ställt en burk med en minigran i på varje bord i caféet och jag plockade helt samvetslöst med mig idén. Enligt min mamma säljer de minigranar på torget i Varberg just nu, men de finns också att hitta i varenda skog med större granar. Kolla bara med markägaren först om du får ta. Nedan finns några tips på vad man kan göra, men bara fantasin sätter gränser.

Granarna blir fina ensamma...

...eller i grupp...

...och i en kruka ute.

Lucka 1: Advent ute

Bloggkalendern är tillbaka efter uppehåll 2015. Ett jobbigt år på många sätt och när december kom fanns varken inspiration eller ork att blogga. Men nu är det 2016, jag är mellan jobb och har gott om tid att fixa, fotografera och författa. Årets tema är "Dekorationer, pynt och pyssel" med fokus på det naturen ger. Jag kommer att blanda nytt med gammalt och kanske kommer en och annan gästbloggare att dyka upp också. Välkommen att följa med på resan från höstmörker till juleljus!

Första luckan bjuder på adventspynt på trapp och vid dörr. Till advent vill jag ha det ganska enkelt och rent för att sedan växla upp ordentligt framåt jul så bli inte förvånad om en del av det nedan dyker upp i ny skepnad senare i kalendern.

Enkelt och fint. Tre smågranar i en korg, jorden täckt med mossa och en lykta bredvid.
Stjärnan som är instucken i granarna är egentligen en virkad toppstjärna.

Första gången jag besökte Jul på Liseberg hade de skapat en skog av granar och täckt marken under med ljusslingor. Det gav en känsla av gnistrande is och snö och bilden har stannat på min näthinna. Här är ett försök att återskapa känslan.
En ljusslinga på jordytan och sedan granris i. Mina grannar tyckte det var så fint första gången jag gjorde det så de har härmat mig varje år sedan dess. Det tycker jag är kul.

Detta träd står inte i min trädgård. Det står ingenstans längre faktiskt. Men när det fanns stod det vid ingången till Ståhlboms konditori, huset där min gamlamormor bodde fram till sin bortgång 1991. Jag bara älskar idén med att pynta ett litet träd med stora julgransprydnader och speciellt hjärtan. Det känns som om kärlek behövs mer än någonsin i en värld som blir allt kallare.

I år har jag ramat in terassdörren (mitt hus är lite bakochfram för entrén är på baksidan och
 terassdörren vid gatan) med två mosskoner som jag lindat ljusslingor runt. Krukorna står där
året om och fylls med det som är aktuellt för säsongen. Jag är väldigt nöjd med ljusslingorna.
De är batteridrivna med timer för utomhusbruk av den där sorten som bara är en tunn metalltråd
med LED-dioder på. Syns knappt när den är släckt och verkar inte dra mycket batteri heller. 

Odling tipi-style

Idag planterade jag ut årets blygsamma odlingar, ärtor och bönor som jag köpte på Chelsea Flower Show förra året i roliga färger. Ännu är det bara små plantor med gröna blad. Med inspiration av förra årets Sommar med Ernst blev klätterstödet "tipi-style". Allt fanns i gömmorna hemma, hässjestören, repet och bambupinnarna. Bambupinnarna var faktiskt en enda lång som jag delade i sex bitar. Bambupinnarna är till för att fästa repen i. Jag tror Ernst använde stenar, men jag tycker detta är bättre. Nu är det bara att vänta och se. Med lite tur har jag inte bara bönor och ärtor framåt hösten, jag har en vacker installation i trädgården med.

Vårfint på min trapp

I helgen fick min trädgård nya kläder. Iallafall den del som ligger närmast huset. Granriset åkte allt världens väg och de små penséerna tog plats. Grannen Åsa var också ute i sin trädgård. Det är lustigt, vi ses bara på sommarhalvåret. På vintern går vi i ide. Åsa hade klippt ner sin trollhassel ormhassel och jag fick en gren. En med hängen. En sådan där som man nästan kan döda för. Eller betala mycket pengar. Gör sig perfekt i gjutgärnsurnan på trappen. Jag blir så glad varje gång jag kommer hem och ser mitt arrangemang.

Frukost i solen

Äntligen kunde jag sitta i solen på min uteplats och äta frukost, självklart i sällskap av mina pälsklingar, Smilla och Rufus (syns inte på bilden). Möblerna är skinande, nymålat vita och på bordet ligger en ny vaxduk, i motsatt mönster jämfört med avställningsbordet i bakgrunden. Det som blev vitt med rosa prickar. Härligt!

Semesterprojekt

Andra semesterveckan av tre är påbörjad och projekten har dragit igång för fullt. Igår var det en quick-fix i min smak. Snabbt, enkelt och stooor skillnad. Avställningsbordet på uteplatsen fick ny vaxduk. Den röt-vitrutiga är utbytt mot en vit med rosa prickar. Det ligger även en duk med samma mönster med omvänd färgställning (rosa med vita prickar) och väntar på att veckans stora projekt ska bli klart. Trädgårdsmöblerna målas om. Det är pilligt och tidsödande och jag undrar om det var så värst smart att välja en av årets varmaste dagar som startdag, men vitt och fint blir det. Tittar man noga ser man att soffan längst bort på bilden fått ett nytt lager vit färg medan den främre fortfarande väntar på sitt. Förresten ska jag inte klaga. Det är åtta år sedan jag senast målade trädgårdsmöblerna. Jag måste ha varit väldigt noggrann. Ja, så använder jag ju linoljefärg också förstås. Det hjälper.

Snygga tunnor

Jag har haft en tunna där jag samlar regnvatten i flera år. Väldigt praktiskt. Det går snabbt att fylla vattenkannan och vattna blommorna, regnvatten ska (tydligen) vara det allra bästa att vattna med och man kan dessutom lätt få till gödselvatten. Man lägger bara i ett gäng nässlor och låter dem dra, så är det klart. Förutom att gödsla sägs nässlorna även ge lite motståndskraft mot diverse otyg som vill förstöra mina odlingar. Enda smolken i glädjetunnan har varit att den är av klarblå plast. Funktionell men långt ifrån snygg. Sedan den dag den placerades mot förrådsväggen, nedanför stupkedjan (jodå, det är en kedja som hänger ner från hängrännan, en annan smart och snygg lösning) så har jag önskat mig en riktigt snygg en i ek. För några veckor sedan går en bekant och vän på FB ut med en förfrågan om någon mer är intresserad av tunnor. Hon ska köpa och kan tänka sig att ta med fler, när hon ändå är och hämtar. Första försöket gick dock i stöpet. Tunnorna såldes till någon annan. Men nu är det på G igen och jag har beställt 3 stycken. Två till mig och en till mamma. De är lite mer frostkänsliga än tunnorna i plast, så jag lär vänta fram till våren innan jag tar dem i bruk, men det kommer att bli en fröjd att vattna då. Längtar redan faktiskt. Och inser att jag måste införskaffa en riktigt snygg och matchande vattenkanna.

Som ur ett trädgårdsmagasin

Under inspektionen av äppelträdet och beräkningen av den framtida skörden fastnade min blick plötsligt på något annat. Genom en öppning i grenverket såg jag min stora perennrabatt längst ner i trädgården. Den yta som fram tills för några år sedan var mitt konstant dåliga samvete. Den del av trädgården gäster helst skulle stoppas från att se på nära håll. Nu är även den ytan planerad och tuktad och har vuxit till sig. Den ser faktiskt ut som någonting hämtat ur ett trädgårdsmagasin.

Inte till salu och ändå såld

Det var inte långt efter att jag köpt huset. Kanske sommaren efter. Vi var på utflykt för att titta på "Öppna trädgårdar". Jag var trädgårdsnovis med nyväckt intresse. En av trädgårdarna tillhörde en underbart vacker, kringbyggd Hallandsgård. Trädgården var minst lika vacker som gården och ägarna hade ett speciellt intresse för klematis. Där fanns klematis av alla upptänkliga sorter, ovanliga och vanliga. De sålde småplantor med och på ett bord hittade jag en annorlunda och väldigt söt sak. Den blommade med små, ulliga, brunlila klockor. Jag tog den och frågade var den bäst skulle trivas. Kunde man låta den klättra upp i äppelträdet? Jo, det skulle nog gå bra. Efter att jag betalat fick jag veta att just den här plantan inte var till salu. Inte egentligen. Trädgårdsinnehavarna hade drivit upp den från frö och den var något av en raritet. Men sålt var sålt. Jag åkte hem och planterade min klematis vid äppelträdet. Fungerade sådär. Den blev liksom aldrig något med. Några enstaka skott och blommor varje år förutom ett då den blev ingenting. Mamma körde över den med gräsklipparen.

Så förrförra året, när jag äntligen fick fixat rabatten längst ner i trädgården, flyttade klematisen. Den gillade flytten. Sköt iväg som aldrig förr och blommade som bara den. Redan förra året insåg jag att klätterstödet jag placerat vid den inte räckte till på långa vägar. Och nu, när jag helt plötsligt fick 4 armeringsjärn över, skapade jag ett nytt. En wig-wam med koppartråd snodd runtom. Klätterstödet  blev ett fint blickfång och klematisen trivs bättre än någonsin. Jag är glad att jag förvaltat rariteten, som inte var till salu, väl.

Höjdarodling

Lördag, tom kalender, sol och klarblå himmel en dag i juni. Som gjort för trädgårdsarbete. Jag har varit riktigt effektiv om jag får säga det själv. Överst på att göra-listan stod "plantera ut rondiniplantorna". En pallkrage har länge varit paxad för just detta, men innan plantorna sattes i jorden hade jag lite shopping och lite pyssel framför mig. Rondinin, som är en liten squash, ska nämligen odlas på höjden. Första stoppet på shoppingturen blev byggvaruhuset. Där införskaffades armeringsnät och armeringsjärn. Jag var nog en lustig syn på väg hem, med armeringsjärn som stack ut genom bilens framruta och armeringsnät på taket. Väl hemma började jag med att fjäska. En och en halv säck kogödsel blandades i odlingslådan.

 Sedan klippte jag till armeringsnätet till tre lagom och lika stora sektioner. Medan jag klippte prisade jag min nya bultsax och klappade mig själv på axeln för att jag investerat i den. "Klipp, klipp, klipp" så var det klart. Näten placerades i sicksack och fästes ihop med najtråd. Tog typ 20 minuter. Armeringsjärnen då? Ja, jag trodde de skulle behövas för att stabilisera näten, men det gjorde de inte alls. Näten står hur stadigt som helst. Så armeringsjärnen får bli klätterstöd åt en övervuxen klematis längst ner i trädgården istället.

 Avslutningsvis fick rondiniplantorna kliva ner i lådan. Tanken är att de ska slingra sig uppåt på armeringsnäten istället för att breda ut sig så som minipumporna gjorde för några år sedan. De hotade liksom att ta över hela trädgården. Eftersom jag alltid tar i lite för mycket när jag sår så har jag nu 9 plantor över. Alla fröna grodde, jag har satt 4 och gav bort 2 till grannen. Någon som gillar squash och har plats kvar i landet? De har knopp allihop, så det är hög tid att sätta ut dem. Rondinin flankeras förresten av broccoli, lila sådan. Jag har aldrig odlat broccoli tidigare men fick fröna av en kompis som för sent insett att man behöver växthus för att förgro. Lila är ju lite coolt, så jag hoppas det blir någon liten skörd iallafall.

Känd från TV

Härom kvällen var jag hemma hos mamma. Hon hade gjort en lista. Över TV-program eventuellt värda att se den kvällen. Mamma är tokig i listor men just den trodde jag aldrig jag skulle få se. Med på listan fanns en ny bekantskap. Ja, anledningen till att jag aldrig sett programmet är sannolikt att jag inte har 7:an där det visas. Hette det drömträdgårdar? I vilket fall är det alldeles vanliga men ovanligt fina, svenska trädgårdar som får besök av mannen som skapat Apotekarens trädgård i Simrishamn. Den skulle jag vilja åka till någon gång. En annan trädgård jag skulle vilja se i verkligheten är den i Mölndal som visades upp. Romantiskt vildvuxet på ett kontrollerat sätt. På trappan ut från växthuset stod en hink med luktärter. De hade fått klättra i ett ris och det var så fint! Så jag bestämde mig för att härma. Det bästa är ju att jag redan hade ett ris liggandes hemma. Påskriset har fått ett andra liv. Eller tredje om man räknar det då riset var kvistar på en björk. Ihopknutet med hampasnöre och nedstucket i en kruka blev det precis som jag ville ha det.

 Luktärterna har visserligen inte kommit så långt ännu, men jag planterade dem ändå. Förra årets favoriter, Mollie Rilestone. De där biege med gammalrosa, krusiga kanter som såg ut som gammaldags kjortlar. De gillar ju att stå varmt, så nu är de täckta med fiberduk. och står i planteringshörnet bredvid växthuset. Det under tak. Får se om jag lyckas lika bra som damen i Mölndal.

 Nästa projekt blir nog att klippa vovvens lugg. Undrar om han ser något alls? Fast han är väldigt söt med sin lugg så jag sätter nog upp den med hårspänne vid speciella tillfällen. När vi är i skolan och så. En bra sak är att Rufus gillar trädgården precis lika mycket som Smilla och jag. Det kommer att bli en härlig sommar!

Dags för ett bad, mamma?

Jag fick en fin present igår. Mammas gamla badbalja. Det var ett tag sedan hon badade i den, dock, och nu är det nära nog omöjligt. Man måste iallafall vara snabb, för där är borrat hål i botten. Den har tjänat som odlingskärl för potatis senaste åren hemma hos mormor och morfar, men nu har den alltså flyttat till mig. Nu ska den inte längre rymma potatis. Den ska planteras med de vackraste, mest romantiska sommarblommor. I överdåd.

Alldeles, alldeles lycklig

Ibland är det det lilla och oväntade som gör mig lycklig. I höstas bytte mormor och morfar fönster i sitt hus. Morfar erbjöd mig två av de gamla att ha till odlingarna. Jag tackade och tog emot, egentligen utan någon större entusiasm. Visst kunde de vara bra att ha för att driva odlingarna lite extra. Morfars tanke var nog att dela fönsterna och använda dem ett och ett, men jag hade tidigt en idé om att bevara dem dubbla, utnyttja gångjärnen och låta dem bli "växthustak" istället. Igår placerades de på pallkragarna och VAD BRA DET BLEV!!! Perfekt passning. Och dessutom snyggt! Har jag lite tur håller det Rufus från att slutföra sitt påbörjade grävprojekt i pallkragarna med. Nu får fönsterna stå där och värma jorden lite extra. Till helgen ska jag så sallad och kanske några rädisor.

Rymningssäkrat!

Han rymmer, Rufus, Inte sådär så han sätter iväg i hundranittio, nej, han lufsar. Går i sin egen värld, undersöker en sak här, luktar på en sak där och helt plötsligt är han långt borta från där han började och borde vara -i trädgården hos matte. Så jag beslutade mig för att rymningssäkra trädgården. Stängsla in den alltså. Helst så det inte syns utan smälter in i häckarna som omgärdar stora delar av trädgården. Eftersom armeringsnät är min standardlösning på de flesta trädgårdsproblem tänkte jag använda mig av det här med. Men väl på byggmarknaden inträffade det som nästan alltid händer mig. Jag kommer hem med något helt annat än jag tänkt. I det här fallet ett 60 cm högt "trädgårdsnät" med tillhörande stödpinnar. Hemma igen skred jag till verket och en timma senare var inhängnaden ett faktum. Till Smillas förvåning som drog rakt in i nätet på väg från grannens tomt in på sin egen. Stackaren!
Nästa steg i processen var att testa. Funktionstesta. Säkerhetstesta. Till självklar testare utsågs Rufus (jo, det är bakdelen och ja, han har en väldigt kort svans och liknar mest ett får bakifrån). Han smög först omkring och verkade undra när det skulle ta stopp. Efter 10 minuter insåg han hur det låg till. Han var lös! Jösses vilken fart han fick! Stor lycka. Smilla var också med och hon är ju en trevlig katt så henne kan man leka med, verkade Rufus tänka. Smilla for upp i äppelträdet. Rufus tittade förvånat efter henne. Men hon var snart nere igen. "Nu leker vi tjuv och polis" sa Rufus. "Du är tjuv, Smilla." Smilla gjorde som en sann tjuv, tog ett vigt språng över det nya stängslet och var borta. Rufus gnällde. "Varför stack du nu när vi började få så roligt?" Men han övergick snart till att roa sig på egen hand. Stängslet fick godkänt och matte ägnade en stund åt att våra trädgården.När vi kom in var vi trötta båda två. Mest Rufus. Han slocknade på köksgolvet. Nöjd.

Det gick inte att motstå. Snart börjar jag odla.

Redan i höstas bestämde jag mig för att odla Rondini till sommaren. En apelsinstor, klotrund, mörkgrön squash som är gudagod att baka i ugn. Krämig, nötig, söt. Planen är dessutom att odla den på höjden med hjälp av en armeringsnätsinstallation. Uppdateringar lär komma under våren, allteftersom arbetet med skulpturen fortskrider. Utöver detta projekt har jag bestämt mig för att dra ner något på mängden fröer jag driver upp i år. Det blir ganska arbetssamt att ta hand om allt. Ingen torgförsäljning i år alltså, men nog så det lär räcka till både mig och vänner och bekanta. Men när jag ändå var inne på Runåbergs fröer för att shoppa var jag ju tvungen att botanisera bland det övriga sortimentet. En grekisk basilika hamnade i korgen.
Och en liten paprika, 3-4 cm hög och 6-7 cm i diameter med, enligt texten, sött och tjockt fruktkött. Klari Baby Cheese heter den. Plantan blir bara 40 cm hög och ger frukt tidigt och ända fram till frosten. Låter som en utmärkt kompis i mitt lilla växthus.
Hade egentligen tänkt låta bli gurkor i år efter förra årets fiasko men kunde inte låta bli. Diva är en salladsgurka som ska skördas vid 10-12 cm längd och den ska vara mjöldaggsresistent. Hoppas den fungerar för hemodlad gurka är ju sååå gott!

Nu ska jag blanda till såpsprit och duscha pelargonerna. Varför går det alltid bladlöss på dem, hur jag än gör? Och varför är mormors pelargoner alltid högsommarfina hela vintern igenom? Här är iallafall ett recept på såpsprit från TVs gamla trädgårdsprogram Gröna Rum:

1 l vatten

1 msk T röd

1 dl grönsåpa

OBS! Spraya inte i fullt solljus, då bränner det.

Ibland är det bäst att göra ingenting

Varje vår och sommar kämpar jag med mina pelargoner. Skämmer bort dem med god jord och lördagsgodis (gödsel) varje vecka. Vattnar och plockar visset. Flyttar på dem om de ser ut att vantrivas där de står. Kort sagt gör allt som står i min makt för att de ska växa sig stora, frodiga och starka. Oftast lyckas jag sådär halvt. Det blir vad vi dressyrdomare ger 6:or och 7:or. Godkänt eller ganska bra. Rätt mediokert alltså. Men i år upptäckte jag att allt mitt arbete kanske varit i onödan. För genom att göra nästan ingenting har jag fått de största och finaste rosenknoppspelargoner jag någonsin haft.

I ett av hörnen på min singelbelagda uteplats har jag grävt ner två gamla tegel(avlopps?)rör. Varje år planterar jag någon blomma i dem men hittills har myrorna begränsat tillväxten för de flesta. I våras stod de länge tomma och när jag kom hem med två spetiga rosenknoppspelargoner från Granngårdens utförsäljning så trycktes de ner i varsitt rör. Lite gojord fick de men det var i stort sett allt. Någon gång när det var väldigt torrt gav jag dem en extra skvätt vatten men inget lördagsgodis. Nej, nej. Fast de verkade inte bry sig för de växte och växte och växte och växte. Spetorna som jag tänkt låta frysa ihjäl i vinter blev till buskar och sådana praktexemplar måste man ta hand om.

Idag grävdes de med viss möda upp (vilka gummirötter!) och planterades i en vanlig men ganska stor kruka och flyttade in i köket. Jag hoppas, hoppas innerligt att de visar sig ha lika starka gener som jag tror och överlever detta tilltag. Så måste jag självklart analysera den enastående tillväxten. Var det pga perfekta sol/skuggaförhållanden? Eller för att alla stenar runtomkring skapar en varmare odlingszon? Eller kan det vara så att pelargoner trivs i smala och djupa krukor? Krukteorin ska testas nästa år.

Ett monster i trädgården

Min tomt har en lustig form. Jag brukar säga att den är som en simbassäng av olympiska mått -lång och smal. Från början kändes det krångligt för hur gör man den mysig, inbjudande och överraskande? Fruktträden gör sitt till. De avgränsar både i höjd och på längden, men det räcker inte riktigt. Fast jag fann på råd. Man delar upp trädgården, sätter upp blickfång som samtidigt döljer det som finns bakom. En vårdag för några år sedan åkte min styvfar och jag till Lantmännen och inhandlade gammaldags hässjestörar, 4 stycken. Så fortsatte vi till byggmarknaden där vi köpte armeringsnät. Väl hemma skapades två "kätterplank". De står parallellt med ett mellanrum och förskjutning på ca 1,5 m. Vid varje ytterända planterade jag en klematis "Snow flake". Tanken var att de skulle täcka konstruktionen och därmed dölja det som finns bakom i trädgården -en sittplats och en perennrabatt som fortfarande är i skapandestadiet. Det skulle också skapas en välkomnande "tunnel" mellan klätterplanken.

Och täcker gör de, klematisarna. Väldigt väl. De ger mer intrycket av en djungel som måste forceras med machete än den skira grönska jag hade sett framför mig. Tunneln är mer skrämmande än mystiskt inbjudande. Min kreation har helt enkelt förvandlats till monster. Det hjälper inte att jag brukar klippa ner klematisarna varje vår. Nästa år ska den ena klematisen grävas upp och flyttas till en annan plats. Vart vet jag inte ännu, får fundera över vintern. Innan dess ska jag njuta av monstrets sena blomning. Det är helt översållat av knopp.

Blomsterstege

Förra söndagen var min ena bror och jag vid vår stuga för utvändig storstädning. Min gamla lekstuga med tillhörande dansbana (en alldeles vanlig altan men relativt stugan gigantisk, därav namnet) skulle rivas. Jag passade på att städa carporten med. Rensa bort allt skräp som i många år gjort det svårt, för att inte säga omöjligt, att köra in en bil där. Det mesta åkte till tippen men en pryl fick min inre Ernst att gå i spinn. En gammal stege. Målad, sliten och full med färgfläckar. Med breda stegbrädor och tveksamt hållbar för en människa men perfekt för lättare liv. Blommor t.ex. Den har flyttat hem till mig och blivit blomsterstege, lutad mot en solig vägg. När höstregnen kommer ska den få flytta in i växthuset och fortsätta tjänstgöringen där.

Det är officiellt

Sten och jag har återupptagit vår relation. Jag kunde inte hålla mig ifrån honom längre. Han bjuder mig motstånd, gör mig utmattad men ändå. Vi trivs så bra tillsammans, och efter några timmars umgänge är jag alltid väldigt nöjd och tillfreds. Visst är han snygg?