söndag 19 januari 2014

Födelsedagstårtan


Vän av ordning undrar kanske vart födelsedagstårtan tog vägen igår? Lugn, den var med. En gammal favorit som jag inte bakat på väldigt länge. Faktiskt var det så länge sedan så den aldrig tagit plats i bloggen. Daimtårta. Botten av hasselnötsmaräng med ett lager parfait på toppen. Förutom att tårtan är god är det väldigt praktiskt att kunna frysa in det som blir över och ta fram vid ett senare tillfälle.

Daimtårta 8-12 bitar
hasselnötsmaräng
3 äggvitor
2 dl socker
100 g hasselnötter

parfait
3 äggulor
1 dl socker
3 dl vispgrädde
2 dubbel-Daim

Vispa äggvitorna till ett hårt skum. Tillsätt någon matsked av sockret från början och häll sedan i lite socker i taget under tiden som äggvitorna vispas så blir marängen seg och blank. Använd helst en rostfri och väl diskad skål. Fettrester i vispskålen gör att äggvitorna inte går att få till ett hårt skum. Hacka hasselnötterna grovt och blanda i marängsmeten. Häll i form med löstagbar kant. Jag brukar klä botten med bakplåtspapper (klipper ut en cirkel). Grädda mitt i ugnen, 180 grader C i 30 minuter. När marängen svalnat, lossa sidorna från formen, ta av bakformens kant, vänd upp och ned med hjälp av en tallrik och ta av bakplåtspappret. Gör om samma manöver baklänges så marängen åter hamnar i bakformen.

Rör ihop äggulor och socker. Vispa grädden hårt. Hacka daimen (Jag brukar knäcka/dela den medan den fortfarande är kvar i förpackningen). Vänd i äggulor/socker i grädden och blanda i den hackade daimen. Fördela parfaitsmeten jämnt över marängbotten och ställ in i frysen att stelna. Ta fram tårtan 10-15 minuter före servering. Den är väldigt lätt att lossa från formens botten och flytta över till ett tårtfat.

fredag 17 januari 2014

Säsongens mat


Igår gjorde jag något som skulle få vilken stjärnkock som helst grön av avund. När jag tittar ut och ser snön virvla omkring idag inser jag att det var i grevens tid. Jag körde grepen i jorden och grävde upp ett drygt kilogram jordärtsskockor. Det är något med jordärtsskockor som gör mig nästan tårögd. Inte för att det är det godaste jag vet, även om det är gott. Det är snarare tanken på hur fantastisk naturen är, som gör mig rörd. Att den låter mig få ta del av dessa livskraftiga knölar nästan året runt med minimal arbetsinsats. För mig är det en bonus att kunna skörda i mitten av januari, men tänk vad värdefullt det var på den tiden det inte gick att köpa färsk frukt och grönt året runt i vilken kvartersbutik som helst. Imorgon blir knölarna soppa som kommer att serveras med korvchips, kalljäst bröd och vin i glasen.