Inte till salu och ändå såld

Det var inte långt efter att jag köpt huset. Kanske sommaren efter. Vi var på utflykt för att titta på "Öppna trädgårdar". Jag var trädgårdsnovis med nyväckt intresse. En av trädgårdarna tillhörde en underbart vacker, kringbyggd Hallandsgård. Trädgården var minst lika vacker som gården och ägarna hade ett speciellt intresse för klematis. Där fanns klematis av alla upptänkliga sorter, ovanliga och vanliga. De sålde småplantor med och på ett bord hittade jag en annorlunda och väldigt söt sak. Den blommade med små, ulliga, brunlila klockor. Jag tog den och frågade var den bäst skulle trivas. Kunde man låta den klättra upp i äppelträdet? Jo, det skulle nog gå bra. Efter att jag betalat fick jag veta att just den här plantan inte var till salu. Inte egentligen. Trädgårdsinnehavarna hade drivit upp den från frö och den var något av en raritet. Men sålt var sålt. Jag åkte hem och planterade min klematis vid äppelträdet. Fungerade sådär. Den blev liksom aldrig något med. Några enstaka skott och blommor varje år förutom ett då den blev ingenting. Mamma körde över den med gräsklipparen.

Så förrförra året, när jag äntligen fick fixat rabatten längst ner i trädgården, flyttade klematisen. Den gillade flytten. Sköt iväg som aldrig förr och blommade som bara den. Redan förra året insåg jag att klätterstödet jag placerat vid den inte räckte till på långa vägar. Och nu, när jag helt plötsligt fick 4 armeringsjärn över, skapade jag ett nytt. En wig-wam med koppartråd snodd runtom. Klätterstödet  blev ett fint blickfång och klematisen trivs bättre än någonsin. Jag är glad att jag förvaltat rariteten, som inte var till salu, väl.