Enarmad knäckräddning

Jag har varit familjens självutnämnda knäckokerska sedan tidiga tonåren. Första gångerna var det svårt, svårt men med åren har jag fått kläm på det. Vet hur sörjan ser ut när den börjar uppnå rätt temperatur, har det rätta knycket i förflyttningen av klet från gryta till knäckform. Det mest minnesvärda knäckkoket var nog det år jag var19.

I början av december det året satt jag upp på min 3-åriga häst för första gången. Han var som en nallebjörn och allt gick strålande. Så med stort självförtroende och en hel del dumdristighet skulle jag upp igen några dagar senare. Jag hade för bråttom och som ett brev på posten åkte jag av snabbare än jag kommit upp. Tyvärr landade jag på högeraxeln så illa så jag, när jag låg i sågspånet, trodde att armen låg bredvid mig utan kontakt med resten av kroppen. Den hade hoppat ur led. Totalt. Ledkulan skymtade någonstans mittemellan axel och armbåge. Istället för att rida in unghäst blev jag sittande med armen i mitella. Värken var vidrig. Jag tror knappt jag sov på en vecka.

Så runt den 17 insåg jag att knäcken behövde kokas. Axeln värkte inte så farligt längre och knäck fixar man väl med en arm? Jag satte igång. Och upptäckte för sent, dvs när grädde, sirap och socker redan kokade, att vi inte hade några knäckformar. Bara lillebror på 12 år var hemma. Mamma jobbade. Vad göra? Knäcken måste räddas. Till varje pris. Lillebror fick passa grytan medan jag slängde mig enarmad i den manuellt växlade bilen och halkade iväg till närmaste affär (några kilometer bort), inhandlade knäckformar och halkade tillbaka. Det var lite meckigt att styra och växla med vänster hand... Hann precis ställa upp formarna innan det var dags att hälla upp smeten. Men efter bilfärden var det en baggis. Hur enkelt som helst att göra med vänstran för en högerhänt. Knäcken blev kanon. Det året också.

Hittills är två av årets knäckvarianter klara. Polka och turkisk peppar. Vet inte vilken jag tycker mest om för båda är vansinnigt goda. Receptet är här.