Varje vår och sommar kämpar jag med mina pelargoner. Skämmer bort dem med god jord och lördagsgodis (gödsel) varje vecka. Vattnar och plockar visset. Flyttar på dem om de ser ut att vantrivas där de står. Kort sagt gör allt som står i min makt för att de ska växa sig stora, frodiga och starka. Oftast lyckas jag sådär halvt. Det blir vad vi dressyrdomare ger 6:or och 7:or. Godkänt eller ganska bra. Rätt mediokert alltså. Men i år upptäckte jag att allt mitt arbete kanske varit i onödan. För genom att göra nästan ingenting har jag fått de största och finaste rosenknoppspelargoner jag någonsin haft. I ett av hörnen på min singelbelagda uteplats har jag grävt ner två gamla tegel(avlopps?)rör. Varje år planterar jag någon blomma i dem men hittills har myrorna begränsat tillväxten för de flesta. I våras stod de länge tomma och när jag kom hem med två spetiga rosenknoppspelargoner från Granngårdens utförsäljning så trycktes de ner i varsitt rör. Lite gojord fick de men det var i stort sett allt. Någon gång när det var väldigt torrt gav jag dem en extra skvätt vatten men inget lördagsgodis. Nej, nej. Fast de verkade inte bry sig för de växte och växte och växte och växte. Spetorna som jag tänkt låta frysa ihjäl i vinter blev till buskar och sådana praktexemplar måste man ta hand om.
Idag grävdes de med viss möda upp (vilka gummirötter!) och planterades i en vanlig men ganska stor kruka och flyttade in i köket. Jag hoppas, hoppas innerligt att de visar sig ha lika starka gener som jag tror och överlever detta tilltag. Så måste jag självklart analysera den enastående tillväxten. Var det pga perfekta sol/skuggaförhållanden? Eller för att alla stenar runtomkring skapar en varmare odlingszon? Eller kan det vara så att pelargoner trivs i smala och djupa krukor? Krukteorin ska testas nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar